Megadeth

Megadeth är ett amerikanskt thrash metal-band bildat 1983. Bandet har sålt närmare 25 miljoner skivor och är således en av de mest framgångsrika musikgrupperna inom metal. Bandets frontfigur, grundare, låtskrivare och enda ständige medlem är Dave Mustaine. Deras maskot, som figurerar på de flesta skivomslag, heter Vic Rattlehead.

Megadeth utgav sitt första album 1985 och var en pionjär inom den amerikanska thrash metal-scenen. Ett hinder för framgången var dock Mustaines drogproblem, och som en följd, att bandmedlemmarna kom och gick. En tillnyktrad Mustaine och en ny banduppställning kunde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skapa Megadeths mest ansedda album. På 1990-talet fortsatte bandet att vara aktivt men övergick stundtals till lättare former av heavy metal. 2002 splittrades Megadeth till följd av en skada som Mustaine ådragit sig, men återförenades igen 2004, och utgav ytterligare två album som musikaliskt låg nära bandets trash metal-rötter.

Megadeth räknas till The Big Four of Thrash tillsammans med Metallica, Slayer och Anthrax. Megadeth utmärkte sig tidigt genom att satsa på teknisk färdighet, bland annat avancerade gitarrsolon, och högt tempo (varför många av bandets album klassas som speed metal). Karaktäristiskt är även Mustaines arga sång och nihilistiska texter.

Historia

De tidiga åren
1983 blev sologitarristen Dave Mustaine sparkad från sitt band Metallica, enligt bandets utsago på grund av alkoholproblem och interna konflikter, något Mustaine senare erkänt. Efter bara några månader skapade han tillsammans med gitarristen Greg Handevidt och basisten David Ellefson Megadeth 1983. Mustaine ville skapa snabbare och intensivare musik än Metallica och blev bandets sångare och huvudansvarige låtskrivare såväl som gitarrspelare. Kort därefter tillkom trummisen Lee Rausch och den temporäre gitarristen Kerry King (från Slayer), efter att Handevidt lämnat bandet. 1984 gav bandet ut en demo med tre låtar, varav bland annat den kända Skull beneath the skin som handlar om hur Vic Rattlehead kom till. Senare samma år blev Rausch utbytt mot Gar Samuelson, och Chris Poland tog över gitarren från King. Både Poland och Samuelson var ursprungligen jazzmusiker.

Hösten 1984 blev bandet signerat hos Combat Records, och i maj 1985 släppte de sitt första album, Killing Is My Business… And Business Is Good!. Bandet fick ett gage på 8000 dollar för inspelning och produktion, men spenderade halva summan på droger vilket lämnade mycket att önska i termer av ljudkvalitet. Även med den relativt fattiga produktionen, blev Megadeths debut väl mottagen som ett album med blandade delar av thrash/speed metal, jazz och punkrock. Albumet innehöll också den första av Megadeths många covers, These boots, som ursprunligen framfördes av Nancy Sinatra. Låten togs bort från alla upplagor utgivna efter 1995, eftersom dess upphovsrättsliga ägare Lee Hazlewood ansåg att Mustaines ändringar i texten var stötande. När en ny version av albumet gavs ut 2002 fanns låten med, men med stora delar av sången ersatt med ett pipande ljud. I och med att Hazlewood hade erhållit royalty-betalningar i tio år före han ville att låten skulle tas bort, var Mustaine mycket kritiskt inställd till hans beslut.

Megadeths andra album, Peace Sells… But Who's Buying?, var färdiginspelat redan i mars 1986, dock igen med en fattig budget. Bandet nöjde sig inte med slutresultatet utan skrev ett nytt kontrakt med Capitol Records. Det nya skivbolaget anställde Paul Lani som mixade om albumet, som utgavs i november 1986. Då albumet hade en bättre produktion och ett mer sofistikerat låtskrivande än debutalbumet blev det en stor kommersiell succé. Titelspåret Peace Sells spelades till och med flitigt på MTV. Albumet lovordas fortfarande av kritiker som anser det vara ett genombrott inom thrash metal och kanske också bandets bästa. På albumets omslag figurerar Vic Rattlehead så som han kom att se ut ända fram till år 2007.

Nu ansågs Megadeth vara en de fyra stora aktörerna inom thrashgenren. 1987 kunde bandet ge sig ut på stora turnéer som huvudattraktion, med stöd av bland andra Overkill och necros. Konflikterna inom bandet tog dock vid och i samband med en turné på Hawaii blev Gar Samuelson och Chris Poland sparkade. Ersättare blev trummisen Chuck Behler och gitarristen Jeff Young.

I mars 1988 gav den nya banduppställningen ut sitt tredje album, So Far, So Good… So What!. Albumet hade spelats in under fem månader, hos ett stort skivbolag och med producenten Paul Lani och hade alltså alla förutsättningar att bli en succé. Inspelningen präglades dock av Mustaines drogmissbruk och konflikter med Lani, som fick avgå som producent. Albumet misslyckades totalt med att förvalta succén från Peace Sells… och fansen gillade endast ett fåtal sånger såsom In My Darkest Hour (som var tillägnad Metallicas avlidne basist Cliff Burton) och Set the world afire. En cover av Sex Pistols Anarchy In The UK utpekaded särskilt och sågs som en symbol för albumets flopp. Dave Mustaine sjöng inte texten rätt och erkände senare att han hade hört vissa stycken fel.

De stora framgångarna
Banduppställningen som spelade in So Far, So Good… So What! var kortlivad, eftersom Young och Behler blev sparkade 1989, ersatta av respektive Nick Menza och Marty Friedman. Den nya bandsättningen kom att bli den mest stabila och framgångsrika i Megadeths karriär, inspelning av fyra kritikerrosade album, skapade Megadeths rykte som ett band som inte bara kunde spela metal, utan också skapa kommersiellt gångbar musik. Bandets inriktning skulle komma att ändras många gånger inom det följande årtiondet när Megadeth försökte slå sina rivaler Metallica genom att tona ner thrash-influenserna och på så sätt vinna acceptans hos den stora folkmassan som ett melodiöst metalband, något som skulle göra många långtidsfans bittra då de sett Megadeth som en ledande förespråkare för thrash metal.

1990 visade Megadeth hur som helst inga tecken på förändring. Bandets fjärde album, Rust in Peace, är fortfarande ansett av många som det mest tekniskt sofistikerade och nydanande speed-/thrash-metal albumet genom alla tider. Megadeths karaktäristiska brännande och nihilistiska texter samt råa, snabba thrash-metalackord blev till slut fångade med en klar, precis produktion, som tillät alla nyanser från Mustaines gitarrkompositioner att bli hörda. Mycket likt Metallicas …And Justice For All två år tidigare, visade Rust In Peace en hög nivå av teknisk komplexitet med en antydan av progressiv metal. Förutom Mustaine låg även den nye gitarristen Marty Friedman till stor del bakom de lyckade kompositionerna. Friedman hade tidigare spelat nyklassisk metal och var inspirerat av österländsk musik. Hans gitarrsolon på albumet gav honom rykte som en mycket talangfull gitarrist. Rust in peace blev en stor kommersiell framgång, vann många utmärkelser och nominerades till desto fler.

1990 och 1991 begav sig bandet ut på stora turnéer tillsammans med bland annat Slayer, Testament, Suicidal Tendencies, Judas Priest, Alice in Chains och Anthrax. Som ett tecken på bandets ökade popularitet, och det faktum att bandets namn nu allmänt associerades med rå hårdrock även om själva musiken kanske inte var känd för den stora allmänheten, började filmmakare anlita Megadeth för att skapa låtar till soundtracks. Låten Go to hell fanns med på filmmusiken till Bill och Teds galna mardrömsresa, en film om två unga hårdrockare som också innehåller många referenser till Megadeth. Megadeth gav även ut en videokassett, Rusted Pieces, som innehöll sex musikvideor och en intervju.

Juli 1992 gav Megadeth ut albumet Countdown to Extinction som blev en omedelbar succé. Albumet nådde #2 på Billboards albumlista, och sålde multi-platina. Mustaine själv sade att han mätte sina framtida succéer mot dem från Countdown. Albumet innehöll enklare sångstrukturer, trallvänliga refränger, och sången i centrum, samma steg som Metallica hade tagit på the black album (släppt elva månader tidigare) med stor finansiell framgång. Mustaine och resten av bandmedlemmarna var ändå frustrerade eftersom Billy Ray Cyrus höll dem utanför Billboardlistans första plats med Achy Breaky Heart.

Ny riktning
Följande album, Youthanasia, levererades 1994, och även detta blev en stor succé (#4 på Billboard), med fortsatt inriktning på den redan inslagna väg som startade med Countdown to Extinction. Youthanasia innehöll ett ännu mer avslappnat sound och generellt sett sånger med långsammare tempo.

Deras nästa album, titulerat Cryptic Writings kom 1997. Detta album hade mer popinfluenser än de tidigare. Nick Menza lämnade bandet 1998, ersatt av Jimmy DeGrasso. Popinfluenserna nådde sitt klimax på nästkommande album Risk, 1999, vilket mötte sviktande försäljningsframgångar. Marty Friedman lämnade bandet en kort tid därefter och ersattes av Al Pitrelli.

Splittring, återförening och återgång till thrash
För att hitta ett sätt att avsluta sitt kontrakt med Capitol Records, släppte bandet en samlingsplatta, Capitol Punishment… The Megadeth Years (2000). Denna samling inkluderade två nya låtar som de enligt kontrakt var skyldiga att ge till Capitol. Under 2001 signerade sig Megadeth på Sanctuary Records. Kort därefter, släppte de ett nytt album, som fick titeln The World Needs a Hero, vilket var uppskattat av många fans för sitt gedigna metalsound.

Den tredje april, 2002, annonserade Mustaine i ett pressmeddelande att han tänkte lämna bandet, officiellt på grund av en olycka som orsakade en nervskada på hans vänstra arm. De kvarvarande medlemmarna beslutade att Megadeth skulle upphöra som ett resultat av detta beslut. Denna händelse såg ut att bli slutet på bandets nästan 20-åriga karriär.

Sjukgymnastik hjälpte Mustaine att gradvis rehabilitera sin arm. Efter att han skrivit sitt första soloalbum och skött handhavandet av nyutgåvorna av Megadeths tidigare album, kontaktade han medlemmarna från tidiga Megadeth för att hjälpa honom spela in sitt nya album men utan större framgång. På grund av tryck från hans skivbolag blev han tvungen att ändra skivan från en soloskiva till en Megadethskiva. Skivan fick namnet The System Has Failed (2004) och har Vinnie Colaiuta på trummor, Chris Poland (tidigare bandmedlem på 80-talet) på sologitarr och sessionsmusikern Jimmy Lee Sloas på bas.

2004 släppte Megadeth ett nytt studioalbum som fick bra kritik av många fans och kritiker. Just på denna skivan finns låtar som Blackmail The Universe, Shadow Of Deth och Scorpion.

I början av juli 2004 läckte hela albumet ut på internet. Mustaine sades vara mycket upprörd över detta, men det planerade releasedatumet stod fast. The System Has Failed gjorde debut på #18 på Billboardlistan, och mottogs med mestadels positiva recensioner från kritikerna, sedd som en återkomst till Megadeths gyllene dagar i slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Kort efter det att The System Has Failed släppts, annonserades Glen Drover, tidigare från King Diamond och Eidolon, som Megadeths nya gitarrist.

I juli 2004 stämde Ellefson sitt gamla band på 18,5 miljoner dollar när han skickade en stämningsansökan till New Yorks federala domstol där han påstod att han var förtjänt av en större del av bandets förtjänster. I januari 2005 avslog den federala domstolen ansökan och lade ner målet när de upptäckte att Ellefson hade förbrukat sin rätt i och med en uppgörelse i maj 2002 med bandet. Megadeth och Mustaine svarade med att skicka en stämning mot Ellefson för att ha brutit mot gällande avtal. Denna stämning, som är avlagd i delstaten Kaliforniens statliga domstol, ledde inte till fällande dom. 2004 släppte Megadeth albumet The System Has Failed. Under första kvartalet 2006 ersattes basisten James MacDonough av James LoMenzo som tidigare spelat med bland annat Ozzy Osbourne.

15 maj 2007 kom det senaste albumet United Abominations som innehöll en ny inspelad version av A Tout Le Monde och några helt nya låtar.

Medlemmar
Dave Mustaine - sång, gitarr (1983-)
Chris Broderick - gitarr (2008-)
James LoMenzo - elbas (2006-)
Shawn Drover - trummor (2004-)

Tidigare medlemmar

Sångare
Lor Kain 1983

Gitarrister
Greg Handevidt 1983-1984
Kerry King Inhoppare 1984
Chris Poland 1984-1985, 1985-1987. Kort återkomst 1989
Mike Albert Inhoppare 1985
Jay Reynolds 1987
Jeff Young 1987-1989
Marty Friedman 1990-1999
Al Pitrelli 2000-2002
Glen Drover 2004-2008

Basister
Matt Kisselstein 1983
David Ellefson 1983-2002
Jimmy Lee Sloas 2004 (studiomusiker)
James MacDonough 2004-2006

Trummor
Richard Girod 1983
Dijon Carruthers 1983-1984
Lee Rausch 1984
Gar Samuelson 1984-1987
Chuck Behler 1987-1988
Nick Menza 1989-1998. Kort återkomst 2004
Brian Howe 1998 (studiomusiker)
Jimmy DeGrasso 1998-2002
Vinnie Colaiuta 2004 (studiomusiker)

Diskografi
Killing Is My Business… And Business Is Good! (1985)
Peace Sells… But Who's Buying? (1986)
So Far, So Good… So What! (1988)
Rust in Peace (1990)
Countdown to Extinction (1992)
Youthanasia (1994)
Hidden Treasures (1995)
Cryptic Writings (1997)
Risk (1999)
Capitol Punishment: The Megadeth Years (samlingsalbum) (2000)
The World Needs a Hero (2001)
Rude Awakening (Livealbum) (2001)
Killing Is My Business… And Business Is Good! (nyutgåva) (2002)
Still Alive… And Well? (live/samlingsplatta) (2002)
Peace Sells… But Who's Buying? (nyutgåva) (2004)
So Far, So Good… So What! (nyutgåva) (2004)
Rust in Peace (Nyutgåva) (2004)
Countdown to Extinction (Nyutgåva) (2004)
Youthanasia (Nyutgåva) (2004)
Cryptic Writings (Nyutgåva) (2004)
Risk (Nyutgåva) (2004)
The System Has Failed (2004)
Greatest Hits: Back to the Start (Samlingsalbum) (2005)
Unplugged in Boston (livealbum, endast för fanclub) (2006)
United Abominations (2007)
Endgame (2009)

Kuriosa
Under slutet av 80-talet ville Mustaine att Dimebag Darrel (Pantera, Damageplan) skulle bli ny gitarrist i Megadeth. Detta blev inte av då Dave Mustaine inte gick med på Dimebags krav att hans bror, Vinnie Paul, skulle bli ny trummis i Megadeth eftersom Mustaine precis hade anställt Nick Menza som trummis.