Biografi
-
År aktiv
2004 – present (21 år)
Yes, brittisk progressiv rockgrupp som bildades 1968 i London efter ett samtal mellan basisten/sångaren Chris Squire och sångaren Jon Anderson på den klassiska nattklubben Marquee, som var känd för sina ”freak out”-konserter med mycket LSD inblandat. De är aktiva än idag och släppte 2011 sin senaste studioskiva, Fly From Here.
Yes första uppsättning bestod av Jon Anderson, Chris Squire, Bill Bruford (trummor), Peter Banks (gitarr) och Tony Kaye (keyboards). Med denna uppsättning spelade de in två LP: Yes (1969) och Time and a Word (1970), båda rosade av kritikerna, men utan nämnvärd kommersiell framgång. Yes stil var från början utpräglad med Andersons ljusa röst och de individuella musikernas särpräglade och virtuosa spelstilar. Efter Time and a Word tvingades Banks lämna gruppen, och han ersattes av virtuosen Steve Howe.
Med denna uppsättning spelade de in The Yes Album (1971) som blev gruppens första större kommersiella framgång. Kaye ombads att sluta och ersattes av keyboardvirtuosen Rick Wakeman, som var en artist i sin egen rätt. Med denna uppsättning, som fanns mellan augusti 1971 och augusti 1972, spelade Yes in två album som blev stilbidande för den progressiva rockmusiken: Fragile och Close to the Edge (båda 1972). Stilen karakteriserades av långa kompositioner i svitform med komplexa arrangemang, virtuost spel och sång, och avancerad rytmik och harmonik. Varje medlem hade en spelstil som på olika sätt blev stilbildande. Värt att särskilt nämna är Squires melodiskt/kontrapunktiska basspel och Brufords exakta, rytmiska precision. Texterna tog utgångspunkt i litteratur, historia och mytologi. Close to the Edge, exempelvis, är baserad på Hermann Hesses "Siddharta" och den drygt 20 minuster långa låten "Gates of Delirium" från LP:n Relayer (1974) på Leo Tolstojs Krig och fred.
Efter Close to the Edge lämnade Bruford Yes för att bli medlem i King Crimson och han ersattes av Alan White, som tidigare spelat med bl.a. John Lennon och Plastic Ono Band. Den nya kvintetten (Anderson, Squire, Howe, Wakeman, White) spelade in trippellive-LP:n Yessongs och dubbel-LP:n Tales From Topographic Oceans (båda 1973).
Den sistnämnda utgjorde en logisk utveckling på kompositionsstilen på Close to the Edge, och bestod av fyra kompositioner på vardera cirka 20 minuter. LP:n orsakade slitningar inom gruppen, då meningarna om musikens form gick isär, liksom den också delade såväl kritiker som publik. Många menade att Yes musik hade svällt över alla breddar och att de skapat en form de inte behärskade. Tales… är fortfarande djupt omstridd, men är likaväl ett av de mest karakteristiska exemplen på sjuttiotalets progressiva rock. Efter inspelningen av detta verk lämnade Wakeman gruppen och ersattes av Patrick Moraz, som var en erfaren och skicklig keyboardist som spelat med många ledande jazzmusiker, till exempel John Coltrane. Relayer (1974) var resultatet av denna nya kvintett, och LP:n var enligt många mer lyckad än Tales… och musikaliskt sett mer i linje med Close to the Edge. Efter detta tog gruppen en paus på två och ett halvt år och återkom 1977 med Rick Wakeman som nygammal medlem på Going for the One, en enkel-LP, som både blev en storsäljare och som tillfredställde publiken. På den finns en av Yes mest distinkta kompositioner; "Awaken".
LP:n följdes 1978 av Tormato, som av vissa hyllats, och av andra förkastades som gruppens sämsta LP från sjuttiotalet. Efter Tormato lämnade både Wakeman och Anderson Yes och ersattes av Trevor Horn (sång) och Geoff Downes (keyboards), båda från duon The Buggles som haft en hit med låten "Video Killed The Radiostar". Yes spelade in den hårdrockspräglade Drama 1980 med denna sättning (där alltså bara Squire var med från ursprungsgruppen)och upplöstes kort därpå. 1983 återkom de i en helt ny form: Jon Anderson, Chris Squire, Alan White, Tony Kaye och Trevor Rabin (gitarr), och gjorde en enorm kommersiell comeback med en mer mainstreampräglad stil på albumet 90125, deras mest säljande LP. I sitt skal av enklare pop/rock döljer sig ändå en hel del progressiva detaljer och med världshiten "Owner of a Lonely Heart" blev Yes kända för en mycket bredare och större publik.
Under åttiotalet spelade gruppen - musikaliskt dominerad av Trevor Rabin och Chris Squire - fortsättningsvis i denna mer mainstreampräglade stil, ganska långt från den progressiva utgångspunkten, och gjorde så också fortsättningsvis under nittiotalet. En mängd medlemsbyten följde och gruppen gjorde periodvis en återgång till den progressiva stilen, som fr.a. Jon Anderson var förkämpe för. Under 2000-talet har Yes i huvudsak varit ett progressivt band som allteftersom kommit att åtnjuta en ökande respekt och prestige för sin musikaliska insats.
Artistbeskrivningar på Last.fm kan redigeras av alla. Bidra gärna!
All text som bidragits av användare på denna sida finns tillgänglig under Creative Commons Attribution-ShareAlike-licensen; ytterligare villkor kan gälla.
